Ironexic

Imorgon fyller jag 19 jävla år. I kylen står en vacker kaloririk tårta. Kvällen har bestått av ångest. Jag känner mig misslyckad. Jag är en tjock dålig människa utan jobb som inte klarar av skolan. Eller, så känns det just nu iallafall. Om några timmar får jag vara med M igen och då känns det bog bättre. Alltså, jag hade ju bestämt mig för att aldrig mer bli beroende av en människa sådär igen. Efter ett förhållande som inte varat mer än två veckor är jag redan fast. Men hur fan ska jag kunna låta bli när han är det bästa som någonsin hänt mig? Hur ska jag kunna låta bli när han är den enda som förstår, den enda som verkligen ser och tycker om den jag är? Det är ungefär lika lätt som att vara normal.