Ironexic

Jag är trasig på ett sett som inte går att förklara längre, jag kan inte ens förklara för mig själv. Jag är uppriktigt förvånad över att jag inte har ramlat i bitar än. Varför faller inte utsidan isär när insidan gör det? Skulle jag tappa en hand eller ett öra skulle jag inte bli förvånad. Men nu fungerar det ju inte så och jag vet inte längre vad jag pratar om. Jag förstår inte mina egna tankar. Jag är nog mest förvånad över att jag fortfarande är hel. Det svartnar för ögonen hela tiden, trots att jag äter mer än vad jag ska( ja, men än vad jag ska enligt alla som vet något, inte enligt mig själv) och jag har ont överallt. Ryggen, fötterna och hjärtat är värst. Resten står jag ut med. Mitt livselixir ligger och sussar så gott bredvid mig. Han har fått mig att förstå att jag måste fortsätta kämpa även om jag egentligen inte orkar. Han är enda anledningen till att jag lever.