Ironexic

Jag lever, jag tror att jag gör det iallafall. Mycket har hänt sen senast. Jag har tagit studenten. Varit för full. Klarat att inte spy på två veckor. Provat att vara vuxen då familjen är i Spanien. Tagit överdoser. Åkt ambulans. Blivit magpumpad och legat på intensiven. Varit stanmis på psykakuten. Bytt medeciner. Ja... Just nu befinner jag mig i Falun. Ska försöka ta körkort. Körläraren sa att jag borde gå en kurs i själförtroende istället för körlektioner haha. Lever på kaffe. Har gått upp två kilo, levde nästan normalt i flera veckor. Har ätit förbjudenmat. Ofta på fyllan. Pizza. Pasta. Våfflor. Choklad. Idioti. Jag förtjänar det inte.

Högst en månad sa de, sen ska du få komma tillbaka till skitstället. Det var två månader sen. Jag behöver hjälp, JAG KAN INTE TA HAND OM MIG SJÄLV.

Vart fan har jag hamnat?

Försvinn jävla ångest, försvinn! Jag är så trött på att kämpa.

Efter en vecka med alldeles för lite sömn och alldeles för många panikattacker kollapsade jag igår. I skolan. Föll ihop och tappade medvetandet ett tag. En lärare hittade mig och jävlar vilket liv det blev. De ville köra iväg mig till akuten men jag lyckades slingra mig ur det hela på något magiskt vis. Tog mig hem till pojken och spenderade resten av dagen i hans armar. Min trygghet. Idag fyllde mormor 75 år. Älskade mormor. Det skulle självklar firas. Har ätit halva dagen och spytt typ åtta gånger. Kände att jag ville ge mormor en dag med enbart lycka, och jag ville verkligen inte förstöra den med min ångest, därför valde jag att spy istället för att ta kriget just den här gången. Det betyder inte att jag har gett upp. Jag känner bara att kriget får utkämpas någon annan gång i min ensamhet, när jag är lite starkare.

Jag är trasig på ett sett som inte går att förklara längre, jag kan inte ens förklara för mig själv. Jag är uppriktigt förvånad över att jag inte har ramlat i bitar än. Varför faller inte utsidan isär när insidan gör det? Skulle jag tappa en hand eller ett öra skulle jag inte bli förvånad. Men nu fungerar det ju inte så och jag vet inte längre vad jag pratar om. Jag förstår inte mina egna tankar. Jag är nog mest förvånad över att jag fortfarande är hel. Det svartnar för ögonen hela tiden, trots att jag äter mer än vad jag ska( ja, men än vad jag ska enligt alla som vet något, inte enligt mig själv) och jag har ont överallt. Ryggen, fötterna och hjärtat är värst. Resten står jag ut med. Mitt livselixir ligger och sussar så gott bredvid mig. Han har fått mig att förstå att jag måste fortsätta kämpa även om jag egentligen inte orkar. Han är enda anledningen till att jag lever.

Fick helt plötsligt sjuka impulser att skada mig själv. Inte rispa, nypa, slå utan verkligen skära, sådär djupt så det inte slutar blöda. Varför? Trots en dålig start på dagen lyckades jag vända den åt rätt håll och har ägnat eftermiddagen åt att söka jobb, promenera, laga mat och övningsköra. Men så fort jag försöker slappna av. Vill skära, skära, skära och sen bara se blodet. Jag som klart mig i månader( fyra faktiskt). Det vore ju fånigt. Ska inte, får inte. Distrahera, sysselsätt. Håll dig aktiv.

Känner mig så äcklig idag. Ful och tjock. Ingenting stämmer. Hanterar det med att hetsa. Perfekt.

På psyk sa det att matproblemen skapade ångesten, och nu säger min behandlare på äsatt jag har för stora problem med ångest och negativa tankar för att ta tag i maten... Jag förstår inte vad fan jag ska göra

I torsdags efter gruppbehandlingen skulle jag träffa behandlaren individuellt för att utvärdera hur det gått hittills. Får kastat i ansiktet att jag gör för dåligt ifrån mig för att få fortsätta. Jag bröt ihop. Förväntar de sig att jag ska bli frisk efter tio behandlings tillfällen? Är det vettigt? Hon började snacka om inläggning och dagvård, vilket jag inte tänker gå med på, vill de ha mig inlagd ska det varade LPT annars kan de glömma. Jag bad om att få fortsätta i behandlingen med tårarna oavbrutet rinnande. Hon vill skicka tillbaka mig till unga vuxna eller, om jag inte blir inlagd, tvinga mig till måltidsstöd( alltså att äta på enheten). Hon skulle ta upp mig med sitt team och sen får jag veta på torsdag. Det jobbiga i det hela är att jag känner att jag blir hjälpt av behandlingen och att jag har gjort enorma framsteg. Jag duger aldrig. Helgen har varit en ständig kamp mot döden. Jag vet faktiskt inte om jag orkar leva. Alla konstanta misslyckanden. M har räddat mitt livet än en gång de senaste dagarna. Nu är det bara att vänta och se.

Ligger och vrider mig i ångest. Igen. Senaste tiden är det mer regel än undantag att kvällarna slutar med panik. Och i natt är inte M här, jag kan inte finna tröst i honom. Han är inte här och håller om mig och får mig att orka andas, men jag vill inte att han ska bli besviken. Därför ska jag överleva ikväll igen. Bara överleva, det är allt jag kräver för tillfället. Hjälp mig, snälla.

Ja, namnet säger sitt. För två veckor sedan flyttade ätstörningsenheten till ett nybyggt glashus som rymmer de flesta psykiatriska avdelningar. Hypermodernt. Jag hatar det. Men känner sig så mycket sjukare där. Man behöver passerkort för att komma in överallt och personalen bär sjukhuskläder. Allting är stelt.

Har varit dålig på att blogga, ja. Har jag inte vart med pojken har jag varit full eller bakis och nu är jag sjuk. Kommer nog ett mer utförligt inlägg imorgon!