Jag lever, jag tror att jag gör det iallafall. Mycket har hänt sen senast. Jag har tagit studenten. Varit för full. Klarat att inte spy på två veckor. Provat att vara vuxen då familjen är i Spanien. Tagit överdoser. Åkt ambulans. Blivit magpumpad och legat på intensiven. Varit stanmis på psykakuten. Bytt medeciner. Ja... Just nu befinner jag mig i Falun. Ska försöka ta körkort. Körläraren sa att jag borde gå en kurs i själförtroende istället för körlektioner haha. Lever på kaffe. Har gått upp två kilo, levde nästan normalt i flera veckor. Har ätit förbjudenmat. Ofta på fyllan. Pizza. Pasta. Våfflor. Choklad. Idioti. Jag förtjänar det inte.
Högst en månad sa de, sen ska du få komma tillbaka till skitstället. Det var två månader sen. Jag behöver hjälp, JAG KAN INTE TA HAND OM MIG SJÄLV.
Vart fan har jag hamnat?
Idag är en bra dag. Jag har faktiskt sånna också! Det finns många saker som gör mig lycklig, det gäller bara att hitta dem och påminna sig om dem bär allt är svart. Några saker som gör mig lycklig:
Försvinn jävla ångest, försvinn! Jag är så trött på att kämpa.
Blir sådär fånigt taggad på viktnedgången ( som var HELT otippad). Lägsta på över 1,5 år. Jag blir lycklig över att jag har gått ner till normalvikt, det är seriöst pinsamt. Vill så gärna se fyran till studenten, det vore rena drömmen. Ska försöka köra på fasta tills lördag kväll då jag och M ska grilla med hans släkt. Sen ska jag äta på söndag, måndag och tisdag då jag börjar jobba. Måste ju göra ett bra första intryck. Haha
Efter en vecka med alldeles för lite sömn och alldeles för många panikattacker kollapsade jag igår. I skolan. Föll ihop och tappade medvetandet ett tag. En lärare hittade mig och jävlar vilket liv det blev. De ville köra iväg mig till akuten men jag lyckades slingra mig ur det hela på något magiskt vis. Tog mig hem till pojken och spenderade resten av dagen i hans armar. Min trygghet. Idag fyllde mormor 75 år. Älskade mormor. Det skulle självklar firas. Har ätit halva dagen och spytt typ åtta gånger. Kände att jag ville ge mormor en dag med enbart lycka, och jag ville verkligen inte förstöra den med min ångest, därför valde jag att spy istället för att ta kriget just den här gången. Det betyder inte att jag har gett upp. Jag känner bara att kriget får utkämpas någon annan gång i min ensamhet, när jag är lite starkare.
Jag är trasig på ett sett som inte går att förklara längre, jag kan inte ens förklara för mig själv. Jag är uppriktigt förvånad över att jag inte har ramlat i bitar än. Varför faller inte utsidan isär när insidan gör det? Skulle jag tappa en hand eller ett öra skulle jag inte bli förvånad. Men nu fungerar det ju inte så och jag vet inte längre vad jag pratar om. Jag förstår inte mina egna tankar. Jag är nog mest förvånad över att jag fortfarande är hel. Det svartnar för ögonen hela tiden, trots att jag äter mer än vad jag ska( ja, men än vad jag ska enligt alla som vet något, inte enligt mig själv) och jag har ont överallt. Ryggen, fötterna och hjärtat är värst. Resten står jag ut med. Mitt livselixir ligger och sussar så gott bredvid mig. Han har fått mig att förstå att jag måste fortsätta kämpa även om jag egentligen inte orkar. Han är enda anledningen till att jag lever.
Jag har börjat göra sådär igen. Stänga ute folk när jag mår dåligt istället för att prata med människor jag tycker om som kan hjälpa. Mest för att ingen ska bli orolig, men även för att jag sviker alla med mina fullständigt knäppa tankar. Som typ alltid handlar om mat. Mat, mat, mat...nu har jag iallafall fyllt frysen med isbitar som jag ska stoppa i mig om jag blir sötsugen. Bara för att förra veckan gick åt Helvette med maten behöver inte nästa göra det med.
Hetsätit iprincip varje dag i veckan. Gått upp 1,5 kilo. Är så mätt att jag kommer spy ofrivilligt snart. Så jävla misslyckad. Jag var ju på rätt väg.
Åh, världens godaste lunch! Vispa två ägg, mosa en banan och blanda,( jag hade i en nypa fiberhusk också) sen stek de som vanliga pannkakor. Så gott, väldigt enkelt och ganska safe!
Fick helt plötsligt sjuka impulser att skada mig själv. Inte rispa, nypa, slå utan verkligen skära, sådär djupt så det inte slutar blöda. Varför? Trots en dålig start på dagen lyckades jag vända den åt rätt håll och har ägnat eftermiddagen åt att söka jobb, promenera, laga mat och övningsköra. Men så fort jag försöker slappna av. Vill skära, skära, skära och sen bara se blodet. Jag som klart mig i månader( fyra faktiskt). Det vore ju fånigt. Ska inte, får inte. Distrahera, sysselsätt. Håll dig aktiv.
Känner mig så äcklig idag. Ful och tjock. Ingenting stämmer. Hanterar det med att hetsa. Perfekt.
Nu finns jag på instagram! Bara tusen år efter. Ironexic heter jag, följ om ni vill, strunta i annars!
Mitt glada humör håller i sig. Har avslutat en härlig springtur och nu ska jag bege mig till min fina mormor. Hoppas ni mår bra<3
Vågen visar lite mindre. Eller, den gjorde det när jag vägde mig för cirkus två veckor sedan. Nu är jag nog tjockare. Men idag plockade jag fram sommarkläderna. Shortsen ramlade nästan av och jag fick ett par av mammas gamla( hon är mycket smalare än mig). Tröjorna satt inte så himla tajt över brösten. Men jag kan liksom verkligen inte se att jag har gått ner, ser fan tjockare ut nu.
Alltid mysigt att överraskas av snö när man är ute och springer i mitten av april. Var ute och sprang utan att sätta på runkeeper idag. Jag ville springa för att det är skönt och förbättrar min hälsa, inte för att bränna kalorier. Good girl, tror jag.