Efter en vecka med alldeles för lite sömn och alldeles för många panikattacker kollapsade jag igår. I skolan. Föll ihop och tappade medvetandet ett tag. En lärare hittade mig och jävlar vilket liv det blev. De ville köra iväg mig till akuten men jag lyckades slingra mig ur det hela på något magiskt vis. Tog mig hem till pojken och spenderade resten av dagen i hans armar. Min trygghet. Idag fyllde mormor 75 år. Älskade mormor. Det skulle självklar firas. Har ätit halva dagen och spytt typ åtta gånger. Kände att jag ville ge mormor en dag med enbart lycka, och jag ville verkligen inte förstöra den med min ångest, därför valde jag att spy istället för att ta kriget just den här gången. Det betyder inte att jag har gett upp. Jag känner bara att kriget får utkämpas någon annan gång i min ensamhet, när jag är lite starkare.
Jag är trasig på ett sett som inte går att förklara längre, jag kan inte ens förklara för mig själv. Jag är uppriktigt förvånad över att jag inte har ramlat i bitar än. Varför faller inte utsidan isär när insidan gör det? Skulle jag tappa en hand eller ett öra skulle jag inte bli förvånad. Men nu fungerar det ju inte så och jag vet inte längre vad jag pratar om. Jag förstår inte mina egna tankar. Jag är nog mest förvånad över att jag fortfarande är hel. Det svartnar för ögonen hela tiden, trots att jag äter mer än vad jag ska( ja, men än vad jag ska enligt alla som vet något, inte enligt mig själv) och jag har ont överallt. Ryggen, fötterna och hjärtat är värst. Resten står jag ut med. Mitt livselixir ligger och sussar så gott bredvid mig. Han har fått mig att förstå att jag måste fortsätta kämpa även om jag egentligen inte orkar. Han är enda anledningen till att jag lever.
Jag har börjat göra sådär igen. Stänga ute folk när jag mår dåligt istället för att prata med människor jag tycker om som kan hjälpa. Mest för att ingen ska bli orolig, men även för att jag sviker alla med mina fullständigt knäppa tankar. Som typ alltid handlar om mat. Mat, mat, mat...nu har jag iallafall fyllt frysen med isbitar som jag ska stoppa i mig om jag blir sötsugen. Bara för att förra veckan gick åt Helvette med maten behöver inte nästa göra det med.
Hetsätit iprincip varje dag i veckan. Gått upp 1,5 kilo. Är så mätt att jag kommer spy ofrivilligt snart. Så jävla misslyckad. Jag var ju på rätt väg.
Åh, världens godaste lunch! Vispa två ägg, mosa en banan och blanda,( jag hade i en nypa fiberhusk också) sen stek de som vanliga pannkakor. Så gott, väldigt enkelt och ganska safe!
Fick helt plötsligt sjuka impulser att skada mig själv. Inte rispa, nypa, slå utan verkligen skära, sådär djupt så det inte slutar blöda. Varför? Trots en dålig start på dagen lyckades jag vända den åt rätt håll och har ägnat eftermiddagen åt att söka jobb, promenera, laga mat och övningsköra. Men så fort jag försöker slappna av. Vill skära, skära, skära och sen bara se blodet. Jag som klart mig i månader( fyra faktiskt). Det vore ju fånigt. Ska inte, får inte. Distrahera, sysselsätt. Håll dig aktiv.
Känner mig så äcklig idag. Ful och tjock. Ingenting stämmer. Hanterar det med att hetsa. Perfekt.
Nu finns jag på instagram! Bara tusen år efter. Ironexic heter jag, följ om ni vill, strunta i annars!
Mitt glada humör håller i sig. Har avslutat en härlig springtur och nu ska jag bege mig till min fina mormor. Hoppas ni mår bra<3
Vågen visar lite mindre. Eller, den gjorde det när jag vägde mig för cirkus två veckor sedan. Nu är jag nog tjockare. Men idag plockade jag fram sommarkläderna. Shortsen ramlade nästan av och jag fick ett par av mammas gamla( hon är mycket smalare än mig). Tröjorna satt inte så himla tajt över brösten. Men jag kan liksom verkligen inte se att jag har gått ner, ser fan tjockare ut nu.
Alltid mysigt att överraskas av snö när man är ute och springer i mitten av april. Var ute och sprang utan att sätta på runkeeper idag. Jag ville springa för att det är skönt och förbättrar min hälsa, inte för att bränna kalorier. Good girl, tror jag.
Idag mår jag bra, mot alla ods. Dagen började med en bra frukost ute i solen. Sen tog jag och älskling en lång promenad längs sjön. Nu ska jag äta ägg och ikväll blir det fredagsmys med sagan om ringen maraton. Hittade cavalier choklad på Ica där pojken bor så ska lyxa till det. Ta hand om er<3
På psyk sa det att matproblemen skapade ångesten, och nu säger min behandlare på äsatt jag har för stora problem med ångest och negativa tankar för att ta tag i maten... Jag förstår inte vad fan jag ska göra
Nozinan i kroppen, Kent i öronen och penna i handen. Jag kanske överlever den här gången också.
I torsdags efter gruppbehandlingen skulle jag träffa behandlaren individuellt för att utvärdera hur det gått hittills. Får kastat i ansiktet att jag gör för dåligt ifrån mig för att få fortsätta. Jag bröt ihop. Förväntar de sig att jag ska bli frisk efter tio behandlings tillfällen? Är det vettigt? Hon började snacka om inläggning och dagvård, vilket jag inte tänker gå med på, vill de ha mig inlagd ska det varade LPT annars kan de glömma. Jag bad om att få fortsätta i behandlingen med tårarna oavbrutet rinnande. Hon vill skicka tillbaka mig till unga vuxna eller, om jag inte blir inlagd, tvinga mig till måltidsstöd( alltså att äta på enheten). Hon skulle ta upp mig med sitt team och sen får jag veta på torsdag. Det jobbiga i det hela är att jag känner att jag blir hjälpt av behandlingen och att jag har gjort enorma framsteg. Jag duger aldrig. Helgen har varit en ständig kamp mot döden. Jag vet faktiskt inte om jag orkar leva. Alla konstanta misslyckanden. M har räddat mitt livet än en gång de senaste dagarna. Nu är det bara att vänta och se.
