Ironexic

Jag har alltid haft svårt för att prata om hur jag verkligen mår. Jag har aldrig kunnat dela mina innersta tankar och sår, och de få gånger jag försökt har jag blivit sviken. Men just nu har jag bara lust att skrika, skära sönder mig och ta alldeles för många piller. För jag vill att de som finns runt mig ska förstå att jag inte mår bra. Det känns fel, för jag vet att många skulle lyssna och hjälpa om jag bad om det. Men jag kan liksom inte ta modet till mig att öppna käften om det som tynger mig. Det tar helt stopp. Ibland försöker jag sända ut signaler om att jag inte mår bra. Det var nog så det hela började. Med självskadorna, missbruket och ätstörningarna.

Jag vill egentligen bara bli sedd, vara få finnas utan att skämmas.