Hur långt du än har kommit är det alltid längre kvar
Ångestnatt & hetsfrukost. Mår inte bra i min slitna själ. Vill faktiskt att det ska vara vardag, skola. Jag klarar inte av helgerna alls. Vräker i mig äcklig mat. Var över 2000 gränsen igår. Trots kompensation. Känner mig så äcklig. Har iallafall en grym träningsvärk efter passet igår, alltid något.
Jag vill verkligen inte mer. De där farliga tankarna om att avsluta livet smyger sig tillbaka, de som inte funnits där på nästan två veckor. Farliga tankar om hur, var och när. Det är alldeles för lockande. Ska jag verkligen behöva må såhär? Är det mitt eget fel att jag mår som jag mår? Försöker att vara aktiv, försöker att göra saker jag mår bra av och de funkar ju ibland. Men ibland sjunker man djupare ner än vanligt. Som inatt. Och idag. Och kanske måste jag tillåta mig att ha dåliga tider också.